Rosa.
Jag har på något underligt sätt förändrats. Det kan mina föräldrar intyga. När jag gick på högstadiet var det svart som gällde. Jag lyssnade enbart på hårdrock och trodde jag var jätte tuff som hade flera lager kajal runt ögonen och 400 kilo hårspray i huvet. Ibland hade jag till och med tuppkam. När jag gick i korridererna ville jag synas.
 Jag ville vara den där tjejen alla såg och tyckte var tuff som vågade vara något eget.
Min stil utvecklades från att bara vara svart och enformig till att bli lite mer poppig, lite mer färger, lite mindre smink.
Men lika mycket hårspray. Du vet, jag var ett sånt där popsnöre som du knyter dina skor med.
Håkan Hellström och Kent. Randiga tshirts. Trasiga vans.
Men nu är nu. Nu går jag i ettan, ska börja i tvåan. Jag har förändrats.
Nu har jag på mig det jag tycker är snyggt, jag försöker passa in. Men jag följer ingen direkt trend, bara om jag tycker något är riktigt snyggt som är inne. Jag lyssnar självklart på samma musik, men i högstadiet vågade jag nästan inte erkänna att jag allt lyssnade på pop. Då var det den där himla rock perioden i mitt liv.
Haha, those times! Kul att tänka tillbaks på de minnena. Vilka fördommar jag hade mot folk då. Jag tyckte inte ens att folk som inte var rockiga skulle få ha på sig nitbälten.
Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägget, jag ville bara visa er att man kan förändras på utsidan, men jag är fortfarande samma gamla Frida. :)
Var nöjd med dig själv.