okej, såhär rädd har jag nog aldrig varit. jag står vid kanten till ett stup. har lämnat allt bakom mig, har endast horisonten framför mig.
vad händer nu? vad ska jag göra? inget jobb, ingen skola.
så jävla främmande. aldrig känt såhär förut. så ensam.

har inte ens packat upp min väska från turkiet helt än. orkar inte. vill inte möta den där jobbiga vardagen... för jag vet inte vad den innehåller än... allt ligger orört, precis som det låg innan jag reste iväg i 2 veckor.

vill inte vara här längre, tjörn är så litet och jag passar inte här längre.